"Jag har bränt mina skivor
Eldat upp dina brev
Och askan ligger i drivor
Solstickepojken han ler"
Det är morgon. Tidig atomvintermorgon med kallt grått ljus som verkar komma från allt utomhus. Allt utanför är grått och ljuset verkar komma från själva luften. Ljuset tränger in genom fönstren och kastar en lång skugga på mitt skrivbord från en frukosttallrik. Nej det är ingen frukosttallrik. Det är disk. Igårmorse var det en frukosttallrik. Nu är det bara disk.
Jag applicerar mina filter på världen. Sepia, mjukgult, stålgrått, teknikblått. Gör den mer förståelig och hanterbar. Det är bara en känsla som inte har nåt filter och det är när det är som det ska vara. När det inte är för sentimentalt på nåt vis utan bara lycka. Då har världen i mina tankar ett lika dynamiskt spektrum som den riktiga världen. Ofta blir jag bländad. Jag tar inte in så många färger på riktigt. Tiden snabbas upp och jag hinner inte med. Jag blöder färg och hinner inte med att uppleva allt. Oftast hinner jag kontemplera det efteråt istället. Funderar på vad som egentligen hände? Var det jag där? Vad gjorde vi egentligen? Semester? Ja just det. Bilderna passerar som på film. Film med ett filter. Ett filter så jag ska hinna med.
"Och jag tror minsann min själ dör av svält
(Man blir trött på ditt jävla gnäll)"
- > Kent - Dom som försvann
PS Alla hjärtans sög som vanligt DS
No comments:
Post a Comment