Så sänker sig tystnaden över mitt hem, jag är återigen ensam. Genom fönstret ser jag ljuset från husen där folk sover, ljus i mörkret. Ljus där det bor människor. Utan människorna skulle det vara mörkt.
Livet är så satans hårt ibland. Hårt och mörkt. Den här landsänden är helt värdelös på att pigga upp. Men det finns ändå ljus. Ljuset i form av människor. Ibland drabbas jag av en önskan att krama alla mina vänner bara för att dom finns. Ofta saknar jag dom. Tänker på vad dom gör. Mina tankar vandrar och skriker åt mig från köket att det är dags att "skaffa nya! Hitta på nya saker, göra nya saker!" Jag lyssnar till henne där hon hojtar från köket. Som en katt krafsar hon på köksfönstret mot människorna som passerar. "Ta den ta den!" hör jag henne ropa över doktor Phil. Jag suckar och lutar hakan i armvecket och byter kanal på tvn. Mannen i mustaschen sitter och plinkar på min gitarr och allt känns bara så sjukt hopplöst som det bara kan kännas när ditt ego sitter och spelar gitarr sämre än du och dina tankar leker katt i köket.
"one night of magic rush
the start a simple touch
one night to push and scream
and then relief.
ten days of perfect tunes
the colors red and blue
we had a promise made
we were in love"
- > The Knife (fast i Josés version) - Heartbeats
1 comment:
Men det är bara för att du läser i den bloggen där jag skriver ovettigheter och trams - medan din blogg är mer som min andra blogg, inlägg som skrivs då andan faller på... där skriver nog hon mer sällan än han...
Post a Comment