Själv är jag en av idioterna som "blir less" på folk såfort dom visat sig vara "eviga". Min tro på evigheten varar som mest i något år. Det gör mig ledsen att få det bevisat för sig själv. Men det gör mig inte mindre beslutsam att bevisa mig själv fel. Jag vet att kärleken kan vara evig, det gäller bara att inte hålla för hårt eller flumma bort den.Just nu vitnar mina knogar...
"Är det där du
eller är det nån som
liknar dig nånstans?
Istället för ljud
är du stilla tyst
och inte alls här och nu.
Ge mig en minut
jag saknar fukten
har allt runnit ut?
Är det där du
med handen på min axel
snälla säg någonting nu.
Fyll min mun med din
Fyll min tid med någonting
Fyll min mun med din
alldeles för kalla tunga
Och när vi ser oss omkring
är det genom dina
rättfärdiga blå.
Jag granskar till och med mig själv
genom dina ögon
och jag hatar det så.
Fyll min mun med din
Fyll min tid med någonting
Fyll min mun med din
alldeles för kalla tunga"
- > Kent - Istället för ljud
